Julledigheten kom och tog mig alldeles för hårt. Det vart två veckor i total ångest och svårt att ta mig upp ut sängen. 

Jag vet inte varför. 

Alla var lediga för första gången på många år ändå ville min hjärna inte fatta att allt inte var skit. 

Men min man ställde upp på alla sätt och vis och gjorde mer än man kan förvänta sig. 

Bäst mådde jag dagen jag fick städa bort julen och det var en lättnad att börja jobba igen. Riktigt märkligt med tanke på att den vanliga jag hatar allt vad

".. det ska bli så skönt att komma in i rutinerna igen.." heter.

Dock var jag i går på ett väldigt fint möte med M. M är alltså min psykolog som jag träffat lite under hösten. 

Sen tyckte M att jag verkade må så bra så att vi inte behövde ses mer. 

Men jag är ju bra på att låtsas.

Han lyssnade denna gång och även om det var band de jobbigare samtaen jag haft så kunde vi skratta lite emellanåt, 

Det fick mig att kanske kanske våga hoppas på 2024.